Johan Falklind är en av fotograferna som bidragit med bilder till Fiskarnas Rike. Han har varit med genom hela projektet och är upphovsman till flera intressanta och viktiga scener. 

Hallå där Johan, vad gör du just nu?
– Halloj! Just nu sitter jag och går igenom kamerateknik i Norrköping. Jag har flyttat hit i fyra månader för att jobba som B-foto och B-kameraoperatör på Crazy Pictures långfilm UFO Sweden. Ett superspännande projekt, men inte så mycket fisk!

Vilka utmaningar har varit svårast att bemästra under inspelningarna av Fiskarnas Rike?
 – Jag jobbar mycket inom spelfilm, reklamfilm och musikvideor. Där är det ofta förutbestämt exakt vad det är för bilder man ska ta och hur man ska ljussätta dem. Det är också ofta ett stort team. Då blir det en slags kick när man tittar i kamerans monitor och tänker ”vad fint det blir, då tänkte vi rätt när vi planerade”. I dokumentär, och specifikt naturdokumentär får man ofta filma det som händer framför kameran, fånga intressanta beteenden i stunden och på ett så smakfullt sätt som möjligt fånga upp vår vackra natur. Wow-känslan infinner sig när de unika bilderna sitter på minneskortet. 

Oftast har det bara varit farsan och jag ute i fält. Jag har lärt mig mycket av de andra fotograferna under inspelningen av Fiskarnas Rike och är superstolt över vad vi tillsammans har åstadkommit.

Vad har varit absolut roligast med att dokumentera Fiskarnas Rike?
 – Det absolut roligaste med Fiskarnas Rike har varit att få hänga så mycket med farsan och bonusmorsan, Maria Ålander. Vi har rest över hela Sverige, till Island och Norge tillsammans. Det känns speciellt att kunna jobba med ett så här viktigt projekt, och att dessutom få göra det tillsammans med familjen.

När du tänker tillbaka på allt filmmaterial du spelat in, vilken del är du allra mest nöjd med?
– Något som sticker ut lite måste vara de många sommarnätterna som farsan och jag spenderade nedanför vattenkraftverken för att filma uppvandringen av ålyngel. Dom små ålynglen behöver komma upp till sjön ovanför kraftverket, men vid betongfundamentets fot säger det stopp. Att få se hur de små fiskynglen klättra upp för berg och betong, helt lodrätt uppför dammluckan var helt fantastiskt att bevittna. Tyvärr får just den historian inget lyckligt slut, men förhoppningsvis belyser vår dokumentation ett problem som kan leda till att det görs skillnad.

Har du någon gång under projektets tid råkat klanta dig? Glömt att trycka på rec, haft slut på batterier, kraschat en drönare eller tappat något dyrt objektiv i sjön?
 – När vi var på väg hem från norra Norge stannade farsan och jag på vägen för att ta några etableringsbilder på Norge i en fantastisk fjord med vintriga berg på vardera sida. Det var ett sådant tillfälle man tittar i monitorn och får rysningar. Superläckert. Vi filmar bergsmassivet alla möjliga vinklar och fångar löjligt bra material. Jag ska bara ta en sista bild nära en bergskant. Drönaren varnar om lågt batteri. Jag tänker att jag hinner fullfölja bilden, sen flyger jag snabbt hem direkt efter. När jag kommer förbi krönet av bergskanten tappar jag stundvis kontakten med drönaren, samtidigt som drönaren återigen klagar på lågt batteri och måste nödlanda. Mitt på bergskrönet.

”…samtidigt som drönaren återigen klagar på lågt batteri och måste nödlanda.”

Vi hade drönarens koordinater och påbörjade något som skulle visa sig bli en segdragen vandring uppför snötäckta berget, över stock och sten. Dessutom hade farsan vid det tillfället ett dåligt knä som sinkade oss. Vi närmar oss platsen där drönaren nödlandat. Vi hade vandrat i en och en halv timme. Irritationen kröp på. Femtio meter kvar. Tjugofem meter. Tio meter. När vi går över krönet möts vi av en brant isbeklädd sluttning som stupar femtio meter ner till den kalla fjorden. GPS-koordinaterna visar att drönaren är supernära, men här satte farsan stopp. Det är inte värt att riskera livet för några bilder. Så vi fick vända. Irriterade, trötta och utan drönare.

 Vad vore drömmen för dig att göra inom genren naturfilm?
 – Undervattensfotograferna som bidragit med bilder till Fiskarnas Rike är helt fantastiska. De har faktiskt väckt en liten dröm i mig, om att lära mig att dyka och filma samtidigt. Men herregud, det är ju helt galet att bara andas under samtidigt som man ska vara en kreativ och teknisk fotograf. 

Vad händer härnäst?
– Gällande mitt engagemang i Fiskarnas Rike har vi en dag kvar av att färdigställa ljussättningen (filmens färger). Det ser jag väldigt mycket fram emot! Annars hittar man mig i Norrköping, i UFO Swedens kamerateam.